Is this the real life? Is this just fantasy?

Denna helg har varit fantastisk. I fredags tränade vi dansen fram tills kl 18 då jag kom hem trött men glad. All nervositet som jag hade förut hade runnit bort eftersom det kändes som om dansen äntligen satt perfekt. Efter att ha ätit middag åkte jag med min värdsyster Ariana hem till hennes bästa kompis där det också var några andra. Efter att ha mött upp lite fler folk gick vi på vad jag skulle vilja kalla min första ecuadorianska fest. Dock kallade dem det inte riktigt fest vilket med mina ögon mätt också stämde, istället kallades det "klasshäng". Ändå var det relativt festlikt med dans och annat kul men väldigt olikt från våra svenska fester. Kul med nya upplevelser och det blev en rolig kväll.

På lördagsmorgonen vaknade jag upp med en klump i magen och en känsla av att "idag är faktiskt dagen jag ska dansa framför hundratals människor, hur ska det gå till". Efter att ha putsat mina skor och ätit en stor lunch bar det av till skolan, Colegio Nacional Portoviejo, där vi möttes upp för att fixa oss inför dansen. Kläderna hade skräddarsytts och lärarna hade massor av utseendemässiga angivelser. Efter minst en halv burk hårgelé, 4 olika sorters smink och ett tiotal sprut parfym var min danslärare nöjd med mitt utseende, allt var redo inför dansen.

Färdigsminkade och fixade inför dansen. Utbytesstudenten Patrik från Finland, skolans evenemangsorganisatör Jonathan och jag. 

Vi kom till Portoviejos kulturhus kl 18 där vi gick in i vad man väl kallar ett "green room" där alla som skulle dansa för sina skolor var samlade. Det var fullt upp med förberedelser och de ca tio andra skolorna visade sig ha satsat minst lika mycket som oss. Några skulle dansa krigsdans i amazonasindiankostymer, andra skulle dansa klassisk dans med folkdräkter i regnbågens alla färger och ytterligare några hade ett liknande chearleadning-stuk på sin dans. När alla övade där inne kändes det helt kört, hur fan skulle vi kunna slå de andra skolorna som såg hur proffsiga ut som helst? Klockan 19.00 bänkade sig jurymedlemmarna och programmet kunde börja.

För oss blev det en lång, plågsam väntan på vår tur. Vi skulle ut sist och hade därför mycket tid att bli nervösa. Repetition varvades med att se de andra skolorna utföra sina bidrag. När det var endast ett bidrag kvar innan oss genomförde vi vår sista repetition som slutade dåligt; jag och tjejen jag skulle dansa mest med blev ordentligt sura på varandra över världshistoriens onödigaste fråga om jag skulle krama hennes hand hårdare eller lösare när vi gjorde en enkel del av dansen. Hur som helst var vi sura på varandra ända fram tills vi stod på scenen vilket jag tror hjälpte mig rätt mycket, jag tänkte nämligen inte på hur nervös jag var inför att dansa inför en stor publik utan endast att jag var sur på henne. Själva dansen kändes som om den gick över på en sekund och när den sista tonen var färdig kunde en väldigt skön pust av lättnad andas ut.

Eftersom vi var sist var det bara snabbt ner från scen och sen snabbt tillbaka eftersom prisutdelningen skulle ske. Jag var stensäker på att vi inte hade en chans i världen att vinna tävlingen efter att ha sett de andra bidragen. Därför var det nästan svårt att bli glad när de skulle dela ut första pris och de ropar ut Colegio Nacional Portoviejo. Första orden som slank ur min mun var: "En serio?". Seriöst? Kan fortfarande inte fatta att vi vann, vi måste helt ärligt mutat juryn eller något... Knappt förstående av vad som egentligen hänt kommer tillslut ändå glädjen och vi firar länge och väl i kulturhuset.

Segerfoto med dansgruppen och skolans rektor i mitten.

Denna söndag vaknade jag med en känsla av att gårdagen fortfarande inte var sann även om jag visste att det faktiskt hade hänt. Hur som helst skypeade jag sedan för första gången med tre av mina bästa vänner Axel, Jakob och Samuel vilket var oerhört kul. Sedan har jag spenderat dagen på stranden med familjen och lite kusiner. Kommer aldrig någonsin tröttna på att tumla runt i starka, varma vågorna som Ecuadors Stilla Havskust erbjuder, DET mina damer och herrar, är livet på en pinne.

Jag och min värdsyster Andrea.

Älskar stranden

Ooh, heaven is a place on earth.