onsdag 12 juni 2013

De tuggumisäljande barnen; ett politiskt porträtt av Ecuador

Finns det fortfarande sådana här samhällen?

Bland det första jag såg när jag just hade kommit fram till Quito för snart 10 månader sedan var hur några små barn gick längs vägkanten och sålde tuggummin till förbipasserande bilar. Vi européer stirrade på barnen som om de var från en annan planet och många försökte snabbt ta fram sina kameror för att ta bilder på händelsen. Själv var jag lite sen i tanken och fick inte tag i min kamera tillräckligt snabbt för att ta en bild av de unga försäljarna. Min frustration var oerhörd över att ha missat att fånga det på bild; här hade jag med mina egna ögon sett barnarbete, ett foto på något sådant unikt kanske jag hade kunnat sälja till världspressen och tjäna en hacka på köpet tänkte jag irriterat. Snabbt lärde jag mig hur naivt jag hade tänkt innan och insåg att barnarbete är något vardagligt här i Ecuador. I stort sett dagligen sedan dess har jag pratat med människor som lever långt under den världsligt satta fattigdomsgränsen i fallfärdiga hus utan något som helst utrymme för andra utgifter än det som krävs för att överleva. Jag har dock också träffat de Ecuadorianer som lever sina liv i ett överflöd med de nyaste telefonerna, stora hus, årliga utlandsresor och även har heltidsanställda i hemmet. Klasskillnaderna är kort sagt gigantiska i detta land och utmaningarna för politikerna är oerhört stora. Nu ska jag försöka reda ut det politiska läget i Ecuador för att ta reda på hur det 2013 fortfarande kan finnas små barn som behöver jobba och vad som görs för att förbättra situationen.

Ett ostadigt och korrumperat land

Sedan självständigheten från jättelandet Gran Colombia år 1830 har Ecuador haft en lång period av ostadighet. Enligt Wikipedia har 86 regeringsbyten genomförts de senaste 150 åren i landet vilket ger en genomsnittlig tid på 1 år och 9 månader per regering. Detta ständiga skiftande märker man verkligen har satt sina spår i folks inställning till politiker. Nästan varenda Ecuadorian jag pratat med här, oavsett ålder och ursprung, ser de flesta politiker som tjuvar som endast kämpar för att göra sin egen plånbok tjockare. Även objektiva internationella organisationer bedömer Ecuadors korruption som mycket allvarlig. Den fristående organisationen Transparency International granskar alla världens länders grad av korruption och jämför dem med varandra. Nedan har jag jämfört några av världens länder enligt deras hemsida. (http://cpi.transparency.org/cpi2012/results/)

Land
Korruptionsgrad 1-100

1 = Korruptionsfri

100= Fullständigt korrupt
Världsranking utav 176 länder.

1 = Minst korrupt

174 = Mest korrupt
Danmark, Finland & Nya Zeeland
90
1
Sverige
88
4
USA
73
19
Chile
72
20
Kuba
48
58
Kina
39
80
Peru
38
83
Ecuador
32
118
Ryssland
28
133
Venezuela
19
165
Somalia, Afghanistan & Nordkorea
8
174

Ecuador placerar sig alltså på den inte särskilt hedrande platsen 118 av 174 och ligger efter både Kina och Kuba vilket på ett enkelt sätt sammanfattar mycket av utmaningarna landet står inför. Om politikerna under ytan inte bryr sig om något annat än sig själva spelar det ingen roll vilken politisk riktning utåt säger sig vilja styra landet mot.

Medborgarnas revolution

Den politiska osäkerheten sträckte sig in på 2000-talet med fem olika presidenter på sju års tid. År 2007 hände det dock något då den vältaliga socialisten Rafael Correa tog över presidentposten, en roll han innehar än idag. Correa är utbildad inom ekonomi i både USA och Belgien och har lyckats på gott och ont reformera hela Ecuadors politiska system genom vad han kallar Medborgarnas revolution. Under hans sex år vid makten har han ökat budgeten för den allmänna vården, helt reformerat utbildningssystemet, förbättrat infrastrukturen i landet, infört ett större socialt skyddsnät och kraftigt höjt lönerna för minimilönerna för statligt anställda. Dessa framsteg är helt klart värda att hyllas men tyvärr har Correas regering också gjort en hel del tveksamma saker.

Rafael Correa är en president som de flesta antingen älskar eller hatar. Hans politiska handlingar styrs av en väldigt stark ideologisk tro på socialism och en kärlek till sitt hemland vilket har gjort att han tagit många kontroversiella beslut. Alla tidigare nämnda positiva saker Correa genomfört måste ju självklart finansieras och det har de gjorts genom tveksamma metoder. Han har gett konkurrensfördelar till det statligt ägda oljebolaget och chockhöjt skatterna på företag, höginkomsttagare och höjt tullavgifterna för import och export av varor. Det finns ett stort missnöje bland överklassen och övre medelklassen för detta då flera känner att regeringen har gjort det mycket svårare att driva företag och även att priserna på de flesta varorna har stigit mycket. Priserna på importerad mat eller elektronik som mobiltelefoner, datorer etc. är betydligt dyrare här i Sverige som effekt av de dyra importpriserna och den bristande konkurrensen mellan företagen. Många argumenterar att regeringen försöker bekämpa fattigdomen genom att förstöra för de ecuadorianer som har genom hårt slit höjt sin levnadsstandard till en västerländsk nivå.

Personligen har jag under mitt år här i Ecuador växlat i mina åsikter kring Correas regering. Uppenbarligen har han gjort många förändringar i positiv riktning vilket har gett honom en oerhörd stark uppskattning bland de flesta ecuadorianer men det kanske snarare beror förtroendet på hur dåliga och korrupta de tidigare regeringarna varit vilket har gjort kontrasterna till den nuvarande väldigt stora. Jag tror inte det är långsiktigt hållbart att finansiera sin politik med oljeinkomster och höjda skatter på höginkomsttagare. Detta kan få ett rejält bakslag i framtiden om världspriset på olja sänks i och med att allt fler länder satsar på förnybara energikällor och Ecuador kommer behöva låna för att ha råd med alla sina publika avgifter.

Socialismen lyckades ju höja Sverige från ett fattigt litet land till ett av världens mest välutvecklade länder, man borde väl kunna göra samma sak i Ecuador kan man förstås argumentera. Ländernas olika förutsättningar, både kulturellt och tidsmässigt, är dock viktigt att komma ihåg i denna jämförelse. Som jag skrev om i december har den konstanta värmen gjort Ecuadors kultur en aning lat till skillnad från den europeiska kulturen som drivs av ett ständigt förbättringsbehov. För att socialism ska fungera tror jag det behövs en kultur där arbete är något positivt, där hela samhället varje dag vill vara med att driva samhället framåt, någon sådan finns inte idag i Ecuador. Sverige hade också en annan stor fördel som gjorde att vi klarade av att föra en framgångsrik socialdemokratisk politik under 1900-talet; neutraliteten i alla väpnade konflikter. Medan alla andra länders industrier var skadade efter världshistoriens två blodigaste krig hade vi i Sverige en stark industri redo att exportera till de krigsskadade länderna som var i stort behov av återuppbyggelse. I dagsläget finns det inte samma efterfrågan på Ecuadors industri som Sverige hade på sin under förra seklet och inte heller den viktiga kulturen av ständig förbättring. Det är därför inte rationellt att argumentera för att socialismen skulle göra Ecuador till ett industriland på samma sätt som den gjorde Sverige till ett.

Socialistiska samarbeten

Presidenten Correa ser inte de höjda priserna som ett stort problem utan har valt, likt Venezuela och Kuba, att aktivt tacka nej till frihandelsavtal med både USA och EU. Sedan Correa tog över makten har han sökt andra samarbetspartners än västvärlden och bland annat haft samtal med Iran angående vapenhandel och fördjupat samarbetena med Venezuela, Kuba och Kina som delar Correas ideologiska syn. Venezuelas nyligen bortgångna ikoniska president Hugo Chávez var t.ex. som en mentor till Correa vilket den sistnämnda kommenterade såhär: ”Det finns ingen som beundrar Hugo Chávez mer än mig. Jag är ett stort fan av honom både personligt och professionellt, jag tycker han är en jättebra politiker”.

Kontroll av media

Förutom de ideologiska likheterna delar tyvärr Ecuador ett annat problem med de ovannämnda länderna; pressfriheten är riktigt dålig. Efter att en av landets största dagstidningar i en ledarsida skrivit att Correas regering kommer styra landet med ”tumult, sten och träpinnar” anmälde regeringen tidningen för förtal. Åtalet byggde på en lag som förbjuder ”hot eller ärekränkningar som kan förolämpa presidenten”. Flera oberoende organisationer gav regeringen stenhård kritik för att gå emot tryckfrihetsförordningen med sitt åtal och påpekade att ingen modern regering har använt lagen för att hota media. Correa själv försvar sig dock med att det är tidningarna som har gjort landet korrupt och att de därför bör bekämpas. En av de jag har pratat med detta om är inne på samma spår och sa att alla större medier är ägda utav några få stenrika familjer som driver en agenda mot socialismen och att presidenten då måste stå upp för sig själv om han ska ha en chans.

Samma förklaring gavs till mig då jag frågade varför det finns en kort specifik tidsram för de olika politiska partierna då man får göra tv och radioreklam under valrörelser medan regeringen får göra reklam hur ofta de vill året runt. Det handlar alltså om minuter långa inslag där leende ecuadorianer pratar om hur mycket bättre livet har blivit med denna regering och varje reklamavsnitt avslutas alltid med regeringens slogan: ”Hemlandet för alltid”. Det intressanta är att det var Correas parti som introducerade denna slogan och den nämns flera gånger i varje intervju eller tal Correa håller men den har alltså nu också blivit hela landets slogan. De offentligt anställdas arbetskläder har denna slogan på sig, de skolböckerna utgivna av regeringen som alla publika skolor får gratis har denna slogan i sig och det återupprepas i nästan varje reklampaus på nästan varenda radio och tv-kanal dygnet runt, dock alltid utan att nämna Correas namn. En del kallar det upplysning, jag kallar det hjärntvätt.

Den politiska stjärnan

Ni kanske har lagt märke till att jag inte en enda gång nämnt vad det ledande politiska partiet i landet heter utan bara skrivit presidentens namn Rafael Correa, anledningen till det är enbart om honom som ecuadorianerna pratar. Vanligtvis håller han flera gånger i veckan timmar långa tv-sända tal där han pratar om sin medborgarrevolution och om hur han gör allt för sitt hemland. Han är en enastående retoriker och har ett sätt att formulera sig som får folket att förstå och hålla med honom. Av de fattigaste medborgarna ses han som en hjälte som står upp för dem och jag som nu har gått ett år i en av Ecuadors största och fattigaste publika skolor har pratat med jättemånga ungdomar som säger att utan honom hade det inte varit värt att plugga och anstränga sig eftersom det ändå inte gått att avancera i samhället. När jag besökte fattiga Amazonasdelen av landet i november fick jag höra av flera hur deras liv förbättras oerhört mycket med Correa som ledare; de kunde se att det nu fanns en ledare som brydde sig om dem också. Correas positiva profil skadas inte heller av att han pratar flytande det största indianspråket i landet Quichua. Det är en svår uppgift för oppositionen att konkurrera mot den karismatiska Correa, de behöver skrapa fram betydligt charmigare och folkligare kandidater (än som förra valet då en rik gammal bankchef i kostym var huvudmotkandidat) om de ska ha en chans att vinna nästa val 2017.

In i framtiden

I februari i år valdes Rafael Correa om som president för ytterligare fyra år vid makten med hela 57 % av rösterna. Planen är att fortsätta på samma inslagna socialistiska spår för att fullföra den ”medborgerliga revolutionen”. Tyvärr syns inga tecken på att ett slut för regeringens reklamhjärntvätt eller dess inskränkande på tryckfrihetsförordningen. Inte heller ges några lösningar på problemet med att långsiktigt finansiera denna medborgarevolution när den oundvikliga dagen kommer då man inte längre kan leva på oljeinkomster. På kort sikt har Correas regering gjort många stora framsteg med ett utvecklingsland utan framtidstro men för att det ska bli långsiktigt hållbart tror jag det skulle behövas ett västerländskt marknadsliberalt styre som uppmuntrar till företagande och internationellt samarbete.

Barnarbetet jag såg i Quito när jag anlände för tio månader blev långt ifrån det sista jag har sett detta år. Det är tydligt att Rafael Correa verkligen vill förbättra dessa barns framtid men tyvärr är han nog inne på fel spår. Idealt vore det om Correas stora framgångar ruskar om i grytan hos oppositionen för att det snarast presenteras en likvärdigt vältalig presidentkandidat som tror på ett korruptionsfritt socialliberalistiskt samhälle. Man kan alltid hoppas.
Såhär bor en av mina gamla klasskompisar. Bakom skynket ligger "badrummet".
Vanligt i de fattiga områdena är att husen inte är helt slutna. Av respekt för familjen tog jag inte särskilt många foton i detta huset men de bor hur som helst mycket fattigt.
För de som inte har råd med bil är motorcykel ett vanligt transportmedel. Ofta åker hela familjer på en och samma motorcykel. Som mest har jag sett två vuxna och tre barn på en motorcykel.
Det finns också ecuadorianer som har det mycket bättre ställt och som lever västerländska liv.
Istället för att tvinga dessa människor att skänka bort sina hårt ihopjobbade egendomar bör man enligt mig ha ett politiskt klimat som möjliggör att alla får det såhär bra.
När Rafael Correa anlände till Portoviejos fotbollsstadio väntade en stor grupp människor på honom.
Ecuadors president - Rafael Correa.