Ett år i Ecuador: februari 2013

Buenas noches,

Nu var det ett tag sen jag skrev sen och därför har jag en hel del att rapportera om. Först vill jag dock följa upp mitt senaste inlägg om mat eftersom ironiskt nog lyckades redan dagen efter jag skrev att jag aldrig ätit en större köttbit här gå till stadens finaste restaurang där de faktiskt serverade just detta. Dock var den helt genomstekt och torr men det kändes ändå skönt att få sätta tänderna i en stek för en gångs skull. Idag till lunch serverades vi också en maträtt som inte direkt följde den svenska matcirkeln; potatis, överkokt pasta och ris.

Genomstekt kött, pommes frites och självklart ris.

Dagens lunch: hel stekt potatis, ris och pasta.

Anledningen till att jag fick äta köttbiten var att vi hade gått på min värdsyster Arianas högtidliga USA-inspirerade skolavslutning. Hon är lika gammal som mig men i Ecuador börjar man skolan två år tidigare än i Sverige vilket resulterar i att man tar studenten tidigt. Arianas skola Cruz del Norte började ceremonin klockan 18 på kvällen och det blev som vanligt i dessa sammanhang en långdragen historia. Nästan fem timmar av tacktal, hyllningar, prisutdelningar, betygsunderskrifter och sånger senare tog hon avsked av sin skola och vi åkte iväg för att middag med familjen.

Jag och Ariana innan ceremonin började.

Portoviejos rikaste skola hade råd med en fin avslutning.

En och en går blir framkallade.

Självklart sjöngs det massor med sånger, däribland nationalsången. Även skolledningen blev lite uttråkade efter ett tag.

Ariana skriver under sina betyg...

... får en medalj...

... och sedan kommer rektorn och vänder svansen på hennes hatt till andra sidan vilket betyder att man har tagit studenten.

Hela avgångsklassen "Phoenix".

Eftersom Cruz del Norte är Portoviejos mest välbärgade skola var en fin festbyggnad som ser ut lite som en miniatyr av Vita Huset hyrt till nästföljande kväll. Alla avgångselever gick dit med sina familjer i formella kläder för att på amerikansk high school filmmanér "invigas" i vuxenlivet. Detta innebar alltså att studenterna gick in tillsammans med sin förälder av motsatt kön samtidigt som en röst presenterade dem och alla applåderade. Därefter var det dans från ungefär klockan 20 på kvällen tills förrätten serverades runt 01 på natten. Som pappa sa när jag berättade detta för honom är det rätt praktiskt att dansa först och äta sen för man har hunnit bygga upp hungern ordentligt när det väl är dags för mat. Kvällen var i alla fall en succé och det var roligt att för en gångs skull ha på sig annat än shorts.

Dags för avslutningsbal.

Jag och värdsystern Andrea var färdiga medan Ariana var med sina kompisar och förberrede sig för det stora inträdet.

Värdföräldrarna Fatima och Johny var också redo.

Ariana "invigs" tillsammans med sin pappa.

Alla studenter står redo tillsammans med deras föräldrar inför den stora invigningsdansen.

När den obligatoriska men stela (ingen ecuadorian dansar någonsin vals men eftersom det finns med i många filmer dansade man även det här men helt utan kunskap i hur man dansar till sådan musik) invigningsvalsen kom ett liveband och satte igång dansen ända fram till maten.

I och med inträdet i februari har regnperioden blivit intensivare och i skrivande stund regnar det återigen. Som tur är har jag volontärarbetet på stiftelsen San Jorge att spendera tiden på när man inte kan njuta av solen på stranden särskilt ofta. Till stiftelsen kommer oftast fattiga, unga föräldrar med sina barn som kan lida av en mängd olika kroniska psykiska och fyskiska sjukdomar. Vanligast och även lindrigast är det att barnen har Downs symdrom och med dessa barn är det väldigt roligt att arbeta då de brukar vara glada och även utvecklas relativt snabbt. En del barn på stiftelsen har dock ännu allvarligare sjukdomar och då kan det istället för att arbeta för barnens utveckling handla om att lindra barnets smärta. På stiftelsen finns det flera olika avdelningar för att utveckla barnens fysiska styrka, koordinationsförmåga, talförmåga, lugn och koncentration. Någon gång ska jag ta med mig kameran för att visa hur arbetet fungerar.

Regnperiod. Halvkul.

Som tur är regnar det inte hela tiden, inte ens när det är regnperiod. Under karnevalen lös solen turligt nog efter man firar den på stranden. Vi hann dock bara åka till stranden Santa Marianita en dag innan i princip hela familjen blev sjuka i feber, inklusive mig själv. Resten av karnevalen blev därför spenderad hemma i sängen sjuk. Helt frisk blev jag först igår när jag efter exakt sex månader i Ecuador åkte till posten och plockade upp två paket från mormor och familjen vilka innehöll godis och kläder. Med nya kläder blev det en härlig kväll ute igår vilket på ett bra sätt invigde 122 dagarna innan mamma och pappa kommer hit.

Hasta luego.