Finns det fortfarande sådana här samhällen?
Bland det första jag såg när jag just hade kommit fram till Quito
för snart 10 månader sedan var hur några små barn gick längs vägkanten och
sålde tuggummin till förbipasserande bilar. Vi européer stirrade på barnen som
om de var från en annan planet och många försökte snabbt ta fram sina kameror
för att ta bilder på händelsen. Själv var jag lite sen i tanken och fick inte
tag i min kamera tillräckligt snabbt för att ta en bild av de unga försäljarna.
Min frustration var oerhörd över att ha missat att fånga det på bild; här hade
jag med mina egna ögon sett barnarbete, ett foto på något sådant
unikt kanske jag hade kunnat sälja till världspressen och tjäna en hacka på
köpet tänkte jag irriterat. Snabbt lärde jag mig hur naivt jag hade tänkt innan
och insåg att barnarbete är något vardagligt här i Ecuador. I stort sett
dagligen sedan dess har jag pratat med människor som lever långt under den
världsligt satta fattigdomsgränsen i fallfärdiga hus utan något som helst
utrymme för andra utgifter än det som krävs för att överleva. Jag har dock
också träffat de Ecuadorianer som lever sina liv i ett överflöd med de nyaste
telefonerna, stora hus, årliga utlandsresor och även har heltidsanställda i
hemmet. Klasskillnaderna är kort sagt gigantiska i detta land och utmaningarna
för politikerna är oerhört stora. Nu ska jag försöka reda ut det politiska
läget i Ecuador för att ta reda på hur det 2013 fortfarande kan finnas små barn
som behöver jobba och vad som görs för att förbättra situationen.
Ett ostadigt och korrumperat land
Sedan självständigheten från jättelandet Gran Colombia år 1830 har
Ecuador haft en lång period av ostadighet. Enligt Wikipedia har 86
regeringsbyten genomförts de senaste 150 åren i landet vilket ger en
genomsnittlig tid på 1 år och 9 månader per regering. Detta ständiga skiftande
märker man verkligen har satt sina spår i folks inställning till politiker.
Nästan varenda Ecuadorian jag pratat med här, oavsett ålder och ursprung, ser
de flesta politiker som tjuvar som endast kämpar för att göra sin egen plånbok
tjockare. Även objektiva internationella organisationer bedömer Ecuadors
korruption som mycket allvarlig. Den fristående organisationen Transparency International granskar alla världens länders grad av
korruption och jämför dem med varandra. Nedan har jag jämfört några av världens
länder enligt deras hemsida. (http://cpi.transparency.org/cpi2012/results/)
Land
|
Korruptionsgrad
1-100
1
= Korruptionsfri
100=
Fullständigt korrupt
|
Världsranking
utav 176 länder.
1
= Minst korrupt
174
= Mest korrupt
|
|
Danmark,
Finland & Nya Zeeland
|
90
|
1
|
|
Sverige
|
88
|
4
|
|
USA
|
73
|
19
|
|
Chile
|
72
|
20
|
|
Kuba
|
48
|
58
|
|
Kina
|
39
|
80
|
|
Peru
|
38
|
83
|
|
Ecuador
|
32
|
118
|
|
Ryssland
|
28
|
133
|
|
Venezuela
|
19
|
165
|
|
Somalia,
Afghanistan & Nordkorea
|
8
|
174
|
Ecuador placerar
sig alltså på den inte särskilt hedrande platsen 118 av 174 och ligger efter
både Kina och Kuba vilket på ett enkelt sätt sammanfattar mycket av
utmaningarna landet står inför. Om politikerna under ytan inte bryr sig om
något annat än sig själva spelar det ingen roll vilken politisk riktning utåt
säger sig vilja styra landet mot.
Medborgarnas revolution
Den politiska osäkerheten sträckte sig in på 2000-talet med fem
olika presidenter på sju års tid. År 2007 hände det dock något då den vältaliga
socialisten Rafael Correa tog över presidentposten, en roll han innehar än
idag. Correa är utbildad inom ekonomi i både USA och Belgien och har lyckats på
gott och ont reformera hela Ecuadors politiska system genom vad han kallar Medborgarnas revolution. Under
hans sex år vid makten har han ökat budgeten för den allmänna vården, helt
reformerat utbildningssystemet, förbättrat infrastrukturen i landet, infört ett
större socialt skyddsnät och kraftigt höjt lönerna
för minimilönerna för statligt anställda. Dessa framsteg är helt
klart värda att hyllas men tyvärr har Correas regering också gjort en hel del
tveksamma saker.
Rafael Correa är en president som de flesta antingen älskar eller
hatar. Hans politiska handlingar styrs av en väldigt stark ideologisk tro på
socialism och en kärlek till sitt hemland vilket har gjort att han tagit många
kontroversiella beslut. Alla tidigare nämnda positiva saker Correa genomfört
måste ju självklart finansieras och det har de gjorts genom tveksamma metoder.
Han har gett konkurrensfördelar till det statligt ägda oljebolaget och
chockhöjt skatterna på företag, höginkomsttagare och höjt tullavgifterna för
import och export av varor. Det finns ett stort missnöje bland överklassen och
övre medelklassen för detta då flera känner att regeringen har gjort det mycket
svårare att driva företag och även att priserna på de flesta varorna har stigit
mycket. Priserna på importerad mat eller elektronik som
mobiltelefoner, datorer etc. är betydligt dyrare här i Sverige som effekt av de
dyra importpriserna och den bristande konkurrensen mellan företagen. Många
argumenterar att regeringen försöker bekämpa fattigdomen genom att förstöra för
de ecuadorianer som har genom hårt slit höjt sin levnadsstandard till en
västerländsk nivå.
Personligen har jag under mitt år här i Ecuador växlat i mina
åsikter kring Correas regering. Uppenbarligen har han gjort många förändringar
i positiv riktning vilket har gett honom en oerhörd stark uppskattning bland de
flesta ecuadorianer men det kanske snarare beror förtroendet på hur dåliga och
korrupta de tidigare regeringarna varit vilket har gjort kontrasterna till den
nuvarande väldigt stora. Jag tror inte det är långsiktigt hållbart att
finansiera sin politik med oljeinkomster och höjda skatter på höginkomsttagare.
Detta kan få ett rejält bakslag i framtiden om världspriset på olja sänks i och
med att allt fler länder satsar på förnybara energikällor och Ecuador kommer
behöva låna för att ha råd med alla sina publika avgifter.
Socialismen lyckades ju höja Sverige från ett fattigt litet land
till ett av världens mest välutvecklade länder, man borde väl kunna göra samma
sak i Ecuador kan man förstås argumentera. Ländernas olika förutsättningar,
både kulturellt och tidsmässigt, är dock viktigt att komma ihåg i denna
jämförelse. Som jag skrev om i december har den konstanta värmen gjort
Ecuadors kultur en aning lat till skillnad från den europeiska kulturen som
drivs av ett ständigt förbättringsbehov. För att socialism ska fungera tror jag
det behövs en kultur där arbete är något positivt, där hela samhället varje dag
vill vara med att driva samhället framåt, någon sådan finns inte idag i Ecuador. Sverige
hade också en annan stor fördel som gjorde att vi klarade av att föra en
framgångsrik socialdemokratisk politik under 1900-talet; neutraliteten i alla
väpnade konflikter. Medan alla andra länders industrier var skadade efter
världshistoriens två blodigaste krig hade vi i Sverige en stark industri redo
att exportera till de krigsskadade länderna som var i stort behov av
återuppbyggelse. I dagsläget finns det inte samma efterfrågan på Ecuadors
industri som Sverige hade på sin under förra seklet och inte heller den viktiga
kulturen av ständig förbättring. Det är därför inte rationellt att argumentera
för att socialismen skulle göra Ecuador till ett industriland på samma sätt som
den gjorde Sverige till ett.
Socialistiska samarbeten
Presidenten Correa ser inte de höjda priserna som ett stort
problem utan har valt, likt Venezuela och Kuba, att aktivt tacka nej till
frihandelsavtal med både USA och EU. Sedan Correa tog över makten har han sökt
andra samarbetspartners än västvärlden och bland annat haft samtal med Iran
angående vapenhandel och fördjupat samarbetena med Venezuela, Kuba och Kina som
delar Correas ideologiska syn. Venezuelas nyligen bortgångna ikoniska president
Hugo Chávez var t.ex. som en mentor till Correa vilket den sistnämnda
kommenterade såhär: ”Det finns ingen som beundrar Hugo Chávez mer än mig. Jag
är ett stort fan av honom både personligt och professionellt, jag tycker han är
en jättebra politiker”.
Kontroll av media
Förutom de ideologiska likheterna delar tyvärr Ecuador ett annat
problem med de ovannämnda länderna; pressfriheten är riktigt dålig. Efter att
en av landets största dagstidningar i en ledarsida skrivit att Correas regering
kommer styra landet med ”tumult, sten och träpinnar” anmälde regeringen
tidningen för förtal. Åtalet byggde på en lag som förbjuder ”hot eller
ärekränkningar som kan förolämpa presidenten”. Flera oberoende organisationer
gav regeringen stenhård kritik för att gå emot tryckfrihetsförordningen med
sitt åtal och påpekade att ingen modern regering har använt lagen för att hota
media. Correa själv försvar sig dock med att det är tidningarna som har gjort
landet korrupt och att de därför bör bekämpas. En av de jag har pratat med
detta om är inne på samma spår och sa att alla större medier är ägda utav några
få stenrika familjer som driver en agenda mot socialismen och att presidenten
då måste stå upp för sig själv om han ska ha en chans.
Samma förklaring gavs till mig då jag frågade varför det finns en
kort specifik tidsram för de olika politiska partierna då man får göra tv och
radioreklam under valrörelser medan regeringen får göra reklam hur ofta de vill
året runt. Det handlar alltså om minuter långa inslag där leende ecuadorianer
pratar om hur mycket bättre livet har blivit med denna regering och varje
reklamavsnitt avslutas alltid med regeringens slogan: ”Hemlandet för alltid”.
Det intressanta är att det var Correas parti som introducerade denna slogan och
den nämns flera gånger i varje intervju eller tal Correa håller men den har
alltså nu också blivit hela landets slogan. De offentligt anställdas arbetskläder
har denna slogan på sig, de skolböckerna utgivna av regeringen som alla publika
skolor får gratis har denna slogan i sig och det återupprepas i nästan varje
reklampaus på nästan varenda radio och tv-kanal dygnet runt, dock alltid utan
att nämna Correas namn. En del kallar det upplysning, jag kallar det hjärntvätt.
Den politiska stjärnan
Ni kanske har lagt märke till att jag inte en enda gång nämnt vad
det ledande politiska partiet i landet heter utan bara skrivit presidentens
namn Rafael Correa, anledningen till det är enbart om honom som ecuadorianerna
pratar. Vanligtvis håller han flera gånger i veckan timmar långa tv-sända tal
där han pratar om sin medborgarrevolution och om hur han gör allt för sitt
hemland. Han är en enastående retoriker och har ett sätt att formulera sig som
får folket att förstå och hålla med honom. Av de fattigaste medborgarna ses han
som en hjälte som står upp för dem och jag som nu har gått ett år i en av
Ecuadors största och fattigaste publika skolor har pratat med jättemånga
ungdomar som säger att utan honom hade det inte varit värt att plugga och
anstränga sig eftersom det ändå inte gått att avancera i samhället. När jag
besökte fattiga Amazonasdelen av landet i november fick jag höra av flera hur
deras liv förbättras oerhört mycket med Correa som ledare; de kunde se att det
nu fanns en ledare som brydde sig om dem också. Correas positiva profil skadas
inte heller av att han pratar flytande det största indianspråket i landet
Quichua. Det är en svår uppgift för oppositionen att konkurrera mot den
karismatiska Correa, de behöver skrapa fram betydligt charmigare och folkligare kandidater (än som förra valet då en rik gammal bankchef i kostym var huvudmotkandidat) om de ska ha en chans att vinna
nästa val 2017.
In i framtiden
I februari i år valdes Rafael Correa om som president för
ytterligare fyra år vid makten med hela 57 % av rösterna. Planen är att
fortsätta på samma inslagna socialistiska spår för att fullföra den
”medborgerliga revolutionen”. Tyvärr syns inga tecken på att ett slut för
regeringens reklamhjärntvätt eller dess inskränkande
på tryckfrihetsförordningen. Inte heller ges några lösningar på
problemet med att långsiktigt finansiera denna medborgarevolution när den
oundvikliga dagen kommer då man inte längre kan leva på oljeinkomster. På kort
sikt har Correas regering gjort många stora framsteg med ett utvecklingsland
utan framtidstro men för att det ska bli långsiktigt hållbart tror jag det skulle
behövas ett västerländskt marknadsliberalt styre som uppmuntrar
till företagande och internationellt samarbete.
Barnarbetet jag såg i Quito när jag anlände för tio månader blev
långt ifrån det sista jag har sett detta år. Det är tydligt att Rafael Correa
verkligen vill förbättra dessa barns framtid men tyvärr är han nog inne på fel
spår. Idealt vore det om Correas stora framgångar ruskar om i grytan hos
oppositionen för att det snarast presenteras en likvärdigt vältalig
presidentkandidat som tror på ett korruptionsfritt socialliberalistiskt
samhälle. Man kan alltid hoppas.
 |
| Såhär bor en av mina gamla klasskompisar. Bakom skynket ligger "badrummet". |
 |
| Vanligt i de fattiga områdena är att husen inte är helt slutna. Av respekt för familjen tog jag inte särskilt många foton i detta huset men de bor hur som helst mycket fattigt. |
 |
| För de som inte har råd med bil är motorcykel ett vanligt transportmedel. Ofta åker hela familjer på en och samma motorcykel. Som mest har jag sett två vuxna och tre barn på en motorcykel. |
 |
| Det finns också ecuadorianer som har det mycket bättre ställt och som lever västerländska liv. |
 |
| Istället för att tvinga dessa människor att skänka bort sina hårt ihopjobbade egendomar bör man enligt mig ha ett politiskt klimat som möjliggör att alla får det såhär bra. |
 |
| När Rafael Correa anlände till Portoviejos fotbollsstadio väntade en stor grupp människor på honom. |
 |
| Ecuadors president - Rafael Correa. |
