Idag har jag fått uppleva mitt livs långsammaste två timmar när vi hade litteratur i skolan. Klassen hade fått i läxa att hålla muntliga presentationer om en bok som jag inte kommer ihåg vad den heter. Nu kanske ni undrar varför jag tycker det är så hemskt, man håller många bokpresentationer i Sverige också. Skillnaden är dock hur man utför dem. Tänk er en bokpresentation där en grupp på tre personer i snigelfart stakar fram alla detaljer ur handlingen från en bok de inte själva har läst, på spanska. I Sverige är bokpresentationer ofta ett verktyg för lärare att få sina elever att börja läsa mer vilket gör att man lär sig tänka fritt och ser nya sätt att formulera sig. Här i Ecuador skippar man att läsa boken och "copy-pastear" istället handlingen från sidor på internet och sen försöker man memorera texten ord för ord.
Jag har alltid hatat de få uppgifter i Sverige där man förväntas memorera in fakta istället för att lära sig tänka fritt, här bygger alla skolarbeten på det förstnämnda. Det var därför minst sagt plågsamt att se hur mina klasskompisar svettades medan läraren kontrollerade på Powerpointen i bakgrunden att eleverna memorerade rätt. Innehållet i det dem presenterade gjorde inte direkt saken bättre då de presenterade handlingen från början till slut, kapitel för kapitel, där varje kapitel täcktes av ca 300-400 ord. När det äntligen ljusnade i tunneln och boken hade gåtts igenom kom nästa grupp upp och ritade på tavlan upp protagonistens släktkarta, fortfarande utan att ha läst boken. När det urtråkiga momentet var över och det var dags för ytterligare en person att läsa innantill hela författarens wikipediasida kände jag att jag inte kunde vara kvar i klassrummet längre utan behövde frisk luft. Jag ursäktade mig hastigt och halvsprang mot dörren som jag slet tag i innan jag kom ihåg att inspektören låser den med hänglås utifrån och öppnar först när vi har rast. Uppgiven, förtvivlad och illamående gick jag tillbaka till min obekväma metallbänk för att uthärda 30 minuter till av presentationer.
Det ecuadorianska skolsystemet är, ursäkta ordet, hjärndött. Huvudmålet med skolan här är att man ska pressa in så mycket fakta som möjligt, det dem inte tänker på är att nästan allt man lär sig går att hitta på internet på högst 10 sekunder. För mig är det fullständigt obegripligt hur en lärare inte har några problem alls med att allt eleverna säger är andrahandsinformation kopierat från internet samtidigt som betygen riskerar att sänkas om är lite osäker på texten man memorerat. Jag kan med 100% säkerhet säga att om skolsystemet inte blir mer kreativt och kritiskt tänkande kommer det aldrig födas några nobelpristagare i Ecuador.
Då är det skönt att när skoldagen äntligen tar slut kunna gå ut med sina kompisar och äta lunch för att sedan åka till stranden och bada. En timme eller två omtumlande i vågorna senare har min frustration över skolan försvunnit och nu är allt toppen igen. Det blir dock inte helt fel att missa skolan för resan till Amazonas med YFU på tisdag...
 |
| Min skola Viktor Rydbergs Gymnasium & det svenska skolsystemet är något jag inte trodde jag skulle sakna men som jag verkligen gör. Herregud vad den svenska skolan är BRA!!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar