Ett år i Ecuador: There are no foreign lands. It is the traveler only who is foreign.

Hej,

Nu är jag färdigarbetad på stiftelsen San Jorge där jag jobbade två härliga månader och fortsätter in på nya äventyr. Som vanligt förvånas jag hur snabbt tiden går och min iPhone-app meddelar mig att om endast 76 dagar kommer mina kära föräldrar hit och om 107 dagar befinner jag mig på Arlanda, helt sjukt. Mina känslor inför hemresan är väldigt delade i nuläget; jag vill både stanna och fortsätta mitt spännande liv här samtidigt som jag börjar få en mättnadskänsla. Optimalt hade varit om jag efter detta året fått resa runt i Sydamerika och lyckligtvis får jag göra det med mamma och pappa när de anländer vilket blir superkul. Det roligaste med deras ankomst kommer bli att få höra deras åsikter om livet här för jag tror de kommer bli chockade. Även om jag lagt upp mängder av bilder här på bloggen och har utförligt berättat massor av historier för dem är det omöjligt att via internet skicka över den riktiga upplevelsen. Det går inte för mig att på ett korrekt sätt återge lukten på Portoviejos terminal, Ecuadorianernas levnadstempo eller smaken av helgrillat marsvin. För att få en känsla av hur livet är här måste man uppleva det och resan vi kommer göra här i Ecuador & Peru kommer bli något extraordinärt för dem och för mig hoppas jag.

Innan jag tar emot föräldrarna den 20:e juni har jag flera planer. Nästa helg åker jag tillsammans med min värdsyster, hennes bästa kompis och möjligtvis samma utbytesstudent som jag åkte till Quito med till äventyrsstaden Baños för helgen. Där blir det olika äventyrliga sporter och roliga kvällar som står på schemat. Efter det börjar jag skolan igen den 2:a Maj. Flera har undrat varför jag haft lov så fruktansvärt länge och svaret är att jag lyckats på gott och ont pricka in ett år då de gör om i utbildningssystemet vilket gör att detta år har en längre lovperiod än de följande. Personligen tycker jag att jag ändå utnyttjat lovet bra och gjort mycket.

Direkt efter sista dagen på volontärarbetet åkte jag hem och packade inför resan till Cuenca som jag, understödd av mina föräldrar, bjöd värdfamiljen på. Vi åkte på skärstorsdagen och anlände på kvällskvisten efter ca åtta timmars resande till staden som ses som Ecuadors vackraste. Till Cuenca har det flyttat flera utlänningar som har förälskat sig i staden efter att de lärt känna den och det kan jag till stor del förstå. Cuenca är i jämförelse med resten av Ecuador väldigt europeiskt med vackra gamla spanskinspirerade hus, rena gator, välklädda människor och mycket rörelse. Dessutom är det mycket billigare i Cuenca än i Europa även om det är dyrt för Ecuador. Rutinmässigt guidar jag er igenom vår resa med bilder här nedanför.

Chao muchachos.

På väg i bilen mot Cuenca.

Roadtrip med moster Lida bland annat.

Äntligen framme i Cuenca med bilen vi hyrde.

På hotellet med värdsyster Andrea.

Första kvällen gick vi ut på ett café/restaurang som heter "Cacao & Canela" som vi tyckte om så mycket att vi blev besökte det och drack en fantastisk varm kanelchoklad med maränger en gång varje dag.

Cacao y Canela är mysigt inrett och serverar god och billig fika.

Första dagen på tur i Cuenca. Från vänster: Paulo (Arianas pojkvän), Ariana, Andrea, jag.

Eftersom det var skärtorsdag ville de som katoliker gå till katedraln och alla satte sig och bad.

En fantastisk god första frukost tillsammans med Ariana och Andrea.

Gott med en mer internationell frukost.

Ungefär en timme utanför Cuenca ligger byn Chordeleg som är känt för sitt silver och guld.

Jag köpte inget smycke men istället dessa små lamor och en rad andra roliga souvenirer.

När jag blir gammal ska jag se ut såhär.

Parken Cajas ligger också ca en timme utanför Cuenca men är en väl värd resa. Naturen här är storslagen.

Pga av dåligt väder gick bara jag, Ariana och Paulo in i parken men det var det väl värt.

Vackert.

Vilda lamor.

Hallå.

De var inte alls skygga vilket var trevligt för oss.

En riktigt fin nationalpark jag gärna skulle vilja utforska mer.

Marken visade sig inte vara stabil på alla ställen och helt plötsligt var mitt halva ben täckt av lera vilket jag försökte tvätta bort i ån.

Här mjölkar man fortfarande sina kor manuellt.

Av en ren slump träffade jag min tyska utbytesstudentkompis Victoria som inte heller bor i Cuenca. Riktigt kul var det att ses för första gången sen Amazonas.